Hela Tony Blairs intervju med L’Osservatore Romano verkar inte finnas på nätet. Inte på engelska i alla fall. Men de flesta större tidningar publicerar utdrag och citat ur den. Läs Telegraphs här.
Tony Blair kristna övertygelser och kopplingar till Vatikanen verkar bli starkare för varje dag som går.
Jag är fast. Noveller är något helt annat än romaner så jag var lite tveksam när jag börja läsa Haruki Murakamis Blind Willow, Sleeping Woman. Fler av Murakamis romaner är så bra att jag helt enkelt inte vill förstöra min bild av författaren genom att läsa något som gör mig besviken.
Men Blind Willow, Sleeping Woman är så bra att jag faktiskt ännu inte har något riktigt vettigt att säga om den. Ofta när jag läser Murakami får jag en känsla av att jag är precis på gränsen till att förstå någonting som han vill ha sagt. Men så glider det mig ur händerna. Man är så när att se ett sammanhang, men lyckas aldrig knäcka gåtan.
När det gäller Murakamis romankonst så finns det en anledning till att Fågeln som vrider upp världen anses som hans magnum opus. Dock är jag också förtjust i Kafka på stranden. Båda dessa böcker finns på svenska, vilket inte verkar vara fallet med Blind Willow, Sleeping woman.
Murakami är en japansk författare med ett på många sätt västerländskt sätt att skriva. Han är inte särskilt svårtillgänglig (vilket jag faktiskt tycker att somliga japanska författare från början och mitten av 1900-talet kan vara).
Keith Floyd gick bort i veckan. Hur man än vrider och vänder på det är han en institution inom tv-matlagning. Här lagar han Toulouse Cassolet:
Den här bloggen är inte särskilt stor. Det är heller inte avsikten. Men uppenbarligen har jag några återkommande läsare, vilket jag är tacksam för. Dessa mailar ibland och frågar saker. Och de i särklass vanligaste frågorna är: (1) Är jag konservativ?, samt (2) Hur ser jag på sverigedemokraterna?
Fine, så här är det.
Jag som konservativ
Om du vill kalla mig konservativ så gör det. Men var medveten om att konservatism är ett mycket svårt begrepp. Dels kan det behandlas på ett teoretiskt plan då det snarast är att betrakta som en människo- och kultursyn. Om man ser konservatismen på det viset så anser jag att den är mycket lik kommunitarianismen. Jag kan ansluta mig till den människosynen.
Men konservatismen är också ett tidsbundet fenomen, en historisk rörelse. I Västeuropa uppstod konservatismen som en reaktion på franska revolutionens ideal. Här blir det mer komplicerat. Idag kan vi också tala om en mängd olika konservativa strömningar. Konservatismen är inte ett politiskt program, ingen ideologi på samma sätt som liberalismen eller socialismen.
De vanligaste konservativa politiska strömningarna idag är, som jag ser det, den nya europeiska nationalkonservatismen, neokonservatismen, socialkonservatismen (i vissa europeiska länder innefattande kristdemokratin) samt liberalkonservatismen (intimt förknippat med det sena 1900-talets nyliberala våg).
Om jag tittar på vilka politiska tänkare som intresserat mig mest så märker jag att de befinner sig i gränslandet liberalism och konservatism; Friedrich Hayek, Michael Oakeshott. Samtidigt känner jag en mycket stor sympati för den socialkonservativa och kommunitarianska människosynen, vilket inte måste vara en motsättning. Däremot känner jag mig ofta distanserad från både nationalkonservatismen och neokonservatismen, som allt för ofta blir till ett rop på att använda politiska maktmedel för att försvara och sprida en liberal människosyn. Det betyder inte att jag inte i vissa frågor kan sympatisera med personer i de idéströmningarna.
Sverigedemokraterna
Jag tror att det kan vara korrekt att kalla sverigedemokraterna för att nationalkonservativt parti. Men, som sagt, kom då ihåg att det kan vara mycket stor spridning på vad konservativa har för uppfattningar i politiska frågor. Frågan om huruvida man ser nationalstaten som den bästa politiska modellen för Europa i vår tid, är inte avgörande för om man är konservativ eller inte.
Konkret är min uppfattning om sd att jag inte har några större problem med deras syn på krav för medborgarskap och invandring i allmänhet. Däremot är jag mycket negativ till deras vilja att inskränka friheten för människor i Sverige. Att de vill förbjuda moskéer och hindra muslimska föräldrar att driva egna skolor är för mig fullkomligt oacceptabelt. Jag anser att varje stat har rätt att besluta i fråga om nationsgränser, medborgarskap och invandring. Men friheten inom staten, det civila samhällets styrka, får inte klåfingringa politiker lägga sig i.
Det är inte en fråga om hur jag personliga ser på islam. Jag är kristen och skulle således önska att alla andra människor hittade vägen till tron. Men det är inte statens uppgift att tvinga folk åt det ena eller andra hållet. Med detta sagt: Jag är inte naiv – staten är en värdesammanslutning och lagar är en gemensam värdegrund. Kanske är jag helt enkelt mer optimistisk om hur mycket frihet en stat klarar av. Jag tror på det civila samhällets styrka.
Med detta sagt om sverigedemokraterna så kan jag ju också konstatera att exempelvis vänsterpartiet i dessa frågor framstår som mycket värre en sverigedemokraterna. De vill inskränka människors frihet än mer. För mig är det obegripligt hur vänsterpartister kan sitta och kalla sverigedemokrater för intoleranta då de vill begränsa invandringen, samtidigt som vänsterpartisterna själva vill förbjuda invandrade muslimer, katoliker och ortodoxa att driva egna skolor och stärka sin gemenskap.
Tidningen Dagen har frågat toppkandidater inför kyrkovalet (personligt gjorde jag mitt kyrkoval för länge sedan genom att välja att vara med i en annan kyrka en Svenska Kyrkan) hur de ställer sig i viktiga frågor. Läs enkäten.
Det finns så mycket anmärkningsvärt i denna enkät att jag inte vet var jag ska börja. Men till det mer hårresande hör väl att ingen av sverigedemokraternas kandidater anser att ”Kyrkans viktigaste uppdrag är att hjälpa människor till tro på Jesus Kristus.”
Även svaren under rubriken ”Kyrkan och politiken” är bisarra, men inte överraskande. 100 % av socialdemokraternas deltagande kandidater svarar: ”Jag tycker att kyrkan ska formas på liknande sätt som samhället i övrigt och är positiv till politiska nomineringsgrupper.” Det andra alternativet är ”Jag tycker att kyrkan ska formas av dem som är aktiva på församlingsnivå och är negativ till politiska nomineringsgrupper.” En överväldigande majoritet av centerns, moderaternas och miljöpartiets kandidater svarar likadant.
Det här ger mig flashbacks från kårvalen på universiteten. Drygt 10 % av de röstberättigade deltar i valet och alla politiker är jättenöjda med att de kan fortsätta bestämma.
Extremt intressant är ju också att förvånansvärt många av kandidaterna inte ser Jesus som i första hand Guds son. Hur kan de läsa trosbekännelsen varje söndag? Ljuger de varje vecka?
Det här är ett riktigt spektakel. Om du ska rösta i detta val så rösta då på ett parti som vill avskaffa partiernas makt över Svenska Kyrkan och låta de aktiva, vanliga människorna i församlingarna forma kyrkan. Det är deras kyrka.
”..formas som samhället i övrigt…” Jag kan inte komma över det. Vet någon ens vad det betyder? Vilken häpnadsväckande arrogans. Det är inte ”samhället” som bestämmer hur en kyrka ska se ut. Det är människorna i församlingen som är kyrkan.
Min magkänsla var rätt, men på sätt och vis är jag ändå nöjd. Det fanns ju inget annat alternativ än den sittande regeringen och då är det inte mer än rätt att de får fortsätta.
Det är ingen tvekan om att väljarna straffade de små partierna och mittenpartierna. Alla små partier minskade och de tre stora, tydliga regeringsalternativen ökade: socialdemokraterna, höyre och fremskrittpartiet ökade. Som jag ser det är det ingen tvekan om att man straffade de små mittenpartierna för allt käbbel och premierade partierna som är tydliga med var de står.
Det är nu upp till de partier som inte sitter i regering att formulera ett alternativ till nästa val. Och möjligheten finns. Liberalkonservativa höyre ökade kraftigt. Även fremskrittspartiet ökade en knapp procentenhet, vilket faktiskt motsvarar tre mandat. Samtidigt gjorde socialliberala Venstre ett katastrofval och är nu på vippen att åka ur.
Venstre står nu inför ett val. I och med att det socialistiska blocket behöll majoritet i stortinget och de två högerpartierna gick fram ser en framtida mittenregering inte särskilt trolig ut. Så vad ska de göra? Jag tror att venstre, liksom nuvarande regeringspartiet senterpartiet, pressas vänsterut. Därmed ses de inte som ett alternativ till nuvarande regering, utan kan snarare i framtiden bli en del av den. Om de inte åker ut.
Då återstår höyre och fremskrittspartiet som idag har drygt 40 % av rösterna och 71 av stortingets 169 platser. För egen majoritet krävs 85 platser. Kvar bland mittenpartierna finns kristelig folkeparti som aldrig kan regera med socialdemokraterna. Det partiets väljare kommer att pressa fram ett samarbete med höyre och fremskrittspartiet.
Till sist: Det är naturligtvis komiskt att norrmännen för andra valet i rad röstade för en borgerlig regering och fick en socialistisk. De borgerliga partierna fick flest röster i absoluta tal. Jag minns hur upprörda alla var när George W Bush fick färre röster, men vann. Så ser valsystem ut. Så blir det ibland. Det tragiska är bara hur vissa inom vänstern kan reagera på det. När det begav sig för Bush talade jag med personer som på fullt allvar hävdade att USA inte kan räknas som en demokrati på grund av utfallet i valet. Huruvida de anser Norge vara en demokrati vet jag inte.
Idag går Norge till val och min magkänsla är att det socialistiska koalitionen kan bilda en ny majoritetsregering.
De senaste dagarna har det talats mycket om hur jämnt det är mellan blocken, men desto mindre om vilka stora skillnader det varit mellan de olika opinionsundersökningarna. Flera partiet har hoppat fem procentenheter upp och ner. Så här på sluttampen verkar liberalkonservativa höyre vara allas favorit. Kanske blir det de som ökar mest av alla enskilda partier och därmed är någon form av valsegrare?
I Aftenpostens undersökning är höyre vinnare. Men i NRKs är det fremskrittspartiet och socialdemokraterna som ökar mest.
Men spelar det någon roll att höyre ökar? Jag vet inte. I norsk politik finns det ett stort vänsterblock som har bildat majoritetsregering – och sen finns det ett gäng andra partier som käbblar med varandra värre än ett bostadsrättsföreningsmöte.
Så detta handlar valet om: Ska den nu sittande vänsterregeringen få ny majoritet i Stortinget? Vad som händer om de inte får det är minst sagt oklart. Förmodligen får fremskrittspartiet var fjärde röst i detta val, men de andra partierna försöker ändå isolera dem. Hur stor del av ett lands befolkning kan man egentligen isolera? När det är dimma på engelska kanalen brukar engelsmän säga att Europa är isolerat.
Men ändå, om regeringen inte får majoritet? Ja, det troligaste är kanske ändå att höyre får statsministerposten i en regering där venstre och kristelig folkeparti sitter med. Men det kräver att fremskrittspartiet röstar för denna regering. Om de lägger ner sina röster så sitter vänsterregeringen kvar.
Bara så ni förstår hur det är att bo i den här staden:
Just nu kör Seven Eleven en reklamkampanj där de meddelar att de, storstilat, bjuder på den sjätte (!) koppen kaffe man köper hos dem. En kopp vanligt simpelt bryggkaffe på Seven Eleven på Kungsgatan nedanför kontoret där jag arbetar kostar sexton (16) kronor. Och man får gratis påtår på den femte koppen. Annorlunda uttryckt: Sex koppar kaffe kostar åttio (80) kronor.
På mina ett och ett halvt år i kungliga hufvudstaden har jag inte vant mig vid de horribla priserna. Men eftersom jag är, eh, sparsam så köper jag aldrig kaffe någonstans på stan. Varför skulle jag? Jag kan ta en kopp kaffe som min arbetsgivare bjuder på inne på kontoret.
Och lunchpriserna i Stockholms innerstad kan få vem som helst att blekna. Och det värsta är att det inte hindrar folk från att gå ut och äta. Min erfarenhet stämmer med vad som skrivs i denna artikel – det kostar skjortan men folk betalar. Och som vi alla vet fungerar marknadsekonomi på det viset att så länge folk betalar så fortsätter priset upp. Ingen lindring i sikte alltså.
Tyvärr måste man ju ibland gå ut och äta lunch. Det förväntas av mig i mitt arbete. Och då får man se det som en investering i karriären och affärerna. Men att gå till något av alla snabblunch-ställen och betalar åttiofem kronor för en sallad i en plastbytta att ta med? No way. Ain’t gonna happen.
Socialist-blocket har, åtminstone tillfälligt, förvandlat det svenska politiska samtalet till en klassisk höja-eller-sänka-skatten-diskussion.
Jag är förvånad. Förvånad över passiviteten hos alliansen och hur de glatt spelar med. Vill de ha den här diskussionen? Och i så fall varför? Saken är ju den att detta inte handlar om ekonomi. Jag tror att alliansen – och framför allt moderaterna – vinner den ekonomiska debatten. Det här handlar om ideologi, eller ännu mer korrekt magkänsla.
Nu riskerar Reinfeldt att stå där som en annan Bo Lundgren om ett knappt år. Visst, jag tror att det är rimligt att regeringspartierna påpekar att de sänkt inkomstskatten för många människor. Jag tror att man kan samla sina egna väljare på det viset, liksom många i den breda medelklassen. Men i grunden måste alliansen bli återvald på trovärdighet, stabilitet och regeringsduglighet. Diskussionen måste vridas mot bristen på kompetens hos socialistblocket.
Och framför allt – jag kan inte nog understryka detta – så måste man under vintern och våren locka ut Mona Sahlin i rampljuset så mycket som möjligt. Hon är vänsterns stora sänke. Men det är kanske också klokt att avvakta något. Alliansen behöver inte starta en smygande valrörelse förrän framåt senvintern.
Dock, en brasklapp, det finns mer känslosamma frågor där alliansen kan plocka poäng. Vi har sett svaga tendenser till fördanskningen av kulturdebatten i Sverige. Politiker och debattörer har pekat på ”kultureliten” som en dekadent och oansvarig samhällsklass som glatt sätter sprätt på vanligt folks pengar samtidigt som de föraktar folket. (Läs: Anna Odell) Detta är fröet till ett folkligt högeruppror mot kultureliten. På samma sätt kan kriminalpolitiken vara ett område där den borgerliga sidan har stor potential att föra mer ideologiska debatter. Vilket man bör göra.
Ibland blir man hederligt, gammaldags förbannad. På det där viset att man vill hytta med näven och köra fram hakan som i en gammal svartvit svensk långfilm.
Återigen skriver DN om den amerikanska högerns ”hat” mot Obama: ”Tal till elever väcker Obamahat” Kära nån, stackars Obama har ju inte gjort något alls som bör göra någon upprörd. Allt han vill göra är att hålla ett tal riktat till eleverna i alla offentliga skolor, sänt på skoltid. Detta åtföljs av det högst rimliga statliga kravet att samtliga elever skriver ett brev där de förklarar hur de kan hjälpa presidenten.
Om detta inte är en anledning att bli förbannad så vet jag inte vad. Om den svenska regeringen krävde att alla svenska skolbarn ska skriva ett brev och förklara hur de ska hjälpa regeringen, så skulle man ju tro att Reinfeldt blivit spritt språngande galen. Och hålla politiska tal riktat till skolelever?
Till saken hör ju att den amerikanska högern i årtal varit starka anhängare av mångfald och frihet för skolor med olika inriktningar. Vänsterns grundläggande uppfattning har däremot varit att staten måste garantera att inga elever blir indoktrinerade. Varpå högern i regel svarar ett risken för indoktrinering förefaller betydligt mindre i ett samhälle med en mångfald av skolor än med en stark statlig styrning. Och Obama har ju nu med all önskvärd tydlighet visat att högern har rätt.
Obama har passerat anständighetens gräns minst en gång för mycket. Nu polariseras den amerikanska politiska debatten och den splittrade högern har enats av en gemensam motståndare.
Och allt DN har att säga är att upprördheten orsakad av Obamas oanständiga försök att ta sig in i klassrummen är ”hatisk”. Allt negativt som uttrycks om Obama benämns nämligen, i en kreativ och ack så saklig och hederlig journalistisk rapportering, som ”Obamahat”. Skäms DN.
Naturligtvis är det riktigt att många av rösterna på den politiska högerkanten är upprörda och, ja, hatiska. Men artikeln visar på två problem: (1) Journalisten slår fast att kritiken inte är befogad och att hela saken är att betrakta som strunt, samt (2) ingen svensk journalist hade kallat de mycket upprörda och hatiska vänsterkritikerna av den förra presidenten för hatiska. Och ordet ”Bushhat” har aldrig ens förekommit i svenska tidningar.
Man kan tycka vad man vill om Obama. Man kan till och med tycka att det är rimligt att Obama ska hålla tal till skolelever. Men om man inte sakligt kan rapportera om upprördhet hos de som tycker annorlunda så är man inte mycket till journalist.
